Ur djupets blågröna dröm vecklar hon ut sig – anemonen som aldrig sover. Ett öga av tystnad i mitten, cirkulärt och andlöst, som om hela havet samlats i en enda blick. Runt henne böljar slöjor som kjolar av salt och ljus, skimrande och tunga av tid.
De tunna, dansande bladen antyder rörelse, men allt är fruset i ögonblickets stilla kraft. Som om hon hör det vi inte längre kan förstå – valarnas sånger, tidvattnets suck, ropet från de sjunkna drömmarna.
I hennes närhet finns inget språk, bara känslor – sår, vila, skönhet, ursprung.
Det är en blomma. Det är en varelse. Det är själva havets själ som breder ut sig i tyst bön...
