Ur dimslöjorna växer något uråldrigt fram — en närvaro, inte helt av denna värld. Grenlika former, likt horn eller spruckna rötter, sträcker sig ut i tyst expansion. I centrum ett mörkt öga eller hjärta, en kärna av gammal visdom
Fragment av skog, spår av minnen, antyds i ringar och linjer som ekots årsringar i barkens inre.
Det är som om själva skogen viskar genom pigmentet — inte i ord, men i känslor. I mötet mellan ljusa vattenslöjor och mörka djup öppnar sig en portal till något heligt, glömt, kanske till och med förbjudet.
En hjort, kanske. Eller en skogsvarelse så gammal att namnet vittrat bort. Bara dess andedräkt och spår i tidens yta återstår.
